Om Anders Gerdmars bok "Guds ord räcker"

Jag har läst Anders Gerdmars bok Guds ord räcker. Den går att beställa här, här och här. Boken tar bland mycket annat upp kriterierna för vilka böcker som fick vara med i Nya testamentet, varför vi inte bör erkänna Gamla testamentets apokryfer, synen på Maria, synen på påven, synen på apostolisk succession, samt nattvarden.

Kriterierna för att en bok skulle vara med i NT var:
*Den är författad av en av Jesu lärjungar, en av Jesu bröder, Paulus, eller någon knuten till någon av dessa.
*Kyrkan erkände det som var gammalt, allmänt och spritt över hela Kristi kropp, alltså att böckerna används över församlingar överallt sedan kyrkans första decennier.

Min personliga syn på att erkänna kyrkans tradition, är att i den mån man ska göra det, ska det vara enligt samma kriterier som när man erkände en skrift som renlärig. Det ska vara idéer som var allmänt vedertagna i kyrkan sedan apostlarnas tid. Anders Gerdmar verkar inte ens vara beredd att gå så långt. Jag håller däremot med om att traditioner från 300-talet och 400-talet inte ska erkännas som auktoritet.

Om GTs skrifter sägs att de som protestanter erkänner, är de som judarna har erkänt i gammaltestamentlig tid, som judar samtida med apostlarna erkände (utan att kyrkan verkade ha en annan uppfattning) och de som Hieronymus brydde sig om att översätta när han 405 översatte Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Apokryferna erkändes först i motreformationen. Enligt Gerdmar vill katolska kyrkan erkänna dessa skrifter för att kunna grunda vissa läror på dem, som att Mackabeus lät offra för de döda enligt 2 Mack 12:45. Personligen tycker jag att det är vanskligt och långsökt att be för de döda bara utifrån det, även om man erkänner Mackabeerböckerna. Det finns många offer i gamla testamentet som inte har en motsvarighet i nya testamentet.

Varken tanken att biskopen i Rom (dvs påven) skulle ha högre auktoritet än andra biskopar eller att man ska be helgonen om förbön, går att spåra så långt tillbaka som till den tidiga kyrkan. De idéerna kom på 300-talet allra tidigast.

En intressant tanke om att be helgonen om förbön: Vissa av de kyrkor som är kritiska till att man vänder sig till Maria och andra helgon i sina böner, tycker själva att det är okej att vända sig till Djävulen eller demoner i sina böner. Jag minns Ölandsgården på 90-talet, då Lars Nylén brukade säga "Satan, vi går emot dig i Jesu namn" i sina böner. Vad ska han med den upplysningen till? Jesus svarade Djävulen när Djävulen frestade honom. Han sade "håll dig på din plats, Satan" när Petrus frestade honom, men vissa teologer hävdar att han menar att Petrus beter sig som frestaren i öknen. Jesus och apostlarna tilltalade demonerna när de skulle kasta ut dem. Varken Jesus eller apostlarna vände sig dock till Djävulen eller demoner oprovocerat. Det är heller inget som hör till kyrkans tradition. GTs Daniel bad utan att se resultat. Gud sände ängeln Gabriel, som fick slåss mot fursten över Persien för att komma fram. Det var först när Daniel fortsatte be, som Gud sände ängeln Mikael till Gabriels hjälp. Varken judarna eller kyrkan har tolkat denna text som att Daniel borde ha själv tagit auktoritet över andefursten för snabbare bönesvar. Det finns heller inga tecken på att den tidiga kyrkan band andefursten över en stad inför en missionssatsning.

Anders Gerdmar tar upp apostolisk succession, alltså att apostlarna lade händerna på biskopar, som lade händer på präster där vissa senare blev biskopar, som i sin tur gjorde samma sak, vilket innebär att varenda präst i dag indirekt har haft kroppskontakt med någon av de tolv apostlarna. Jag håller med Gerdmar om att man inte behöver ha apostolisk succession för att vara en god förkunnare, själavårdare etc, men det är ändå fascinerande att känna historiens vingslag.

På 90-talet gick jag regelbundet i katolska mässan. Vid nattvardsgången fick jag inte ta nattvarden. Jag fick gå fram och lägga min högra hand på vänster axel, ett tecken på att man inte tar nattvarden, och i stället få en välsignelse. När jag nu läser alla teologiska idéer som de ger uttryck för i en katolsk mässa, som man kan uppfattas ha skrivit under på om man tar emot nattvarden, funderar jag på om jag inte borde ha avstått nattvarden frivilligt, om jag så hade fått ta den.

Ulf Ekman har själv inte läst boken, men kritiserar den ändå i Dagen där han säger att den vrider klockan tillbaka. Boken är i alla fall inte lika kategorisk, fientlig mot katolska kyrkan eller onyanserad som Ulf Ekman själv är i kapitel tre i Den levande Gudens församling utgiven 1993.

Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Ekman, Livets Ord, katolska kyrkan, Anders Gerdmar, kristendom, teologi, jungfru Maria, andlig krigföring, bön, nattvard, ekumenik